Eskilstuna, Sverige

Hej alla där ute!

Många av er som följer mig vet nog redan men för er andra så måste jag tråkigt nog meddela att mitt äventyr jorden runt på cykel tyvärr har avbrutits pga. ett knivrån i Dakar, Senegal. Jag har livet i behåll, är inte fysiskt skadad och hoppas att min cykel och mina andra saker har det bra var de nu än kan vara. Jag vill med detta inlägg först och främst beskriva vad som hände, berätta om hur jag tänker nu och hur jag kom fram till detta beslut.

Det var under natten mot tisdagen den 7e januari som jag tältade i ett buskage ett par hundra meter från en strand i Dakar. Vid ungefär klockan 2 så vaknade jag av att någon skar med kniv in i mitt tält. Jag blev därefter utdragen och möttes av 4 män, varav 2 stycken beväpnade med kniv. De gick igenom minsta lilla fack av alla mina grejer under ett vad som kändes väldigt långt händelseförlopp. Minsta lilla ljud jag gjorde ifrån mig och jag fick en kniv mot halsen och hot om att vara tyst. När dessa monster till sist gav sig av hade jag 4 tomma väskor kvar, kläder utspridda på marken tillsammans med diverse småsaker. Jag fick även behålla mitt Mastercard och pass som jag tjatade till mig. Rånarna slet av mitt halsband som jag fått av min familj samt tog en av mina skor, enbart för att förnedra. Jag kände mig extremt chockad men plockade ihop vad jag hade kvar och letade mig till en taxi mot ett hotell.

Denna händelse har förstört hela grunden för mitt cykeläventyr, frihetskänslan har försvunnit och jag känner inte alls för det längre. Jag har stött på tuffa utmaningar längs vägen och hade räknat med att risken för att bli rånad var överhängande, med tanke på destinationer dit jag skulle. Men ändå blev denna händelse för mycket för min mentala förmåga. Det känns svårt att avgöra om jag var mentalt oförberedd på denna resa, om denna händelse skulle vara något man skulle förbereda sig bättre inför? Eller var det bara något som man inte kan förbereda sig för? Jag vet inte, men hoppas ni inte är totalt besvikna på mig och tycker att jag är en fegis. För jag ville verkligen fortsätta…

De efterkommande dagarna så funderade jag väldigt mycket på vad som skulle hända nu? Steg 1 var att ta mig hem till Sverige och mina närmaste. Det var självklart för mig. Sedan försökte jag reda ut resten av detta äventyr. Skulle jag cykla delar av det och hur skulle jag isåfall lägga upp det? Men det som avgjorde det hela var just att min frihetskänsla totalt försvunnit. Jag vill inte tälta igen och för mig är det en väldigt stor bit som försvunnit. Utan det så skulle jag lika gärna kunna ta en buss jorden runt. Det känns inte alls på samma sätt och med tanke på att jag inte kan ge 100 %. Sedan att jag själv känner mig orolig och att veta att mina närmaste hemma i Sverige säkert skulle vara oroliga dem med? Nej, då får det vara nog. Jag har sedan länge bestämt att detta äventyr skulle bli det sista innan jag “slår läger” för framtiden tillsammans med min underbara Linda<3. Det är den drivkraften jag har nu och det är dit jag vill.
Sedan min student 2005 så har mitt liv kretsat kring att jobba mycket, spara pengar och resa. Många av dessa år har jag bott i en ryggsäck, vilket har varit enormt kul kapitel:) Nu ser jag fram emot att ha tid till annat och börja nästa del i livet<3

Känner jag mig arg och besviken? Ja till en viss del men nu när det har gått vissa dagar så börjar jag bli allt mer klar i huvudet.

Jag skulle nu vilja försöka beskriva vad jag har tänkt de sista dagarna. Faktum är att mitt livs allra största dröm har gått i kras, det som skulle sätta punkt och forma hela min “resekarriär”. Men steget vidare känns ändå enkelt för mig att ta och jag ska förklara varför. Det bästa med den här tiden som har gått är alla de perspektiv jag fått ifrån allting jag sett, hört och upplevt med andra människor och upplevelser. Att ha en framtid med någon som jag känner mig så säker ihop med, ha ett ställe att bo på, ha ett jobb med semester, sjukvård och en allmän trygghet; det är en lyx det som många inte har men förtjänar! Så många man har mött genom åren som inte ens kommer nära de möjligheterna jag har, då känns det väldigt svårt att gnälla. Jag känner mig otroligt lyckligt lottad över att fortfarande vara vid liv, en del har ju inte den turen efter ett rån i en liknande miljö. Männen som gjorde detta kan man kalla för patetiska svin med noll respekt för andra människor, men det grundar sig i fattigdom och en tuff kultur. Jag vill absolut att de ska få betala för vad de har gjort (vilket såklart inte kommer hända om inte polisen har ett trollspö) MEN jag blickar framåt och är lycklig över det som jag faktiskt har! Prylar är prylar men minnen kan ingen ta ifrån mig! Det blev över 1500 mil på hojen genom Europa och Afrika, vilket gav 22000 kr till välgörenhet. En siffra som ännu inte är fastslagen men som jag ändå är väldigt nöjd med!

Ett stort TACK till er alla som har följt mig och stöttat mig genom dessa 7 månader. Det blev ett häftigt “åk” som jag kommer minnas alla de positiva bitarna ur! TACK för era betydelsefulla slantar som kommer hjälpa människor och djur världen över, och inte minst sprida en härlig energi; ingen kan göra allt men alla kan göra något!

Jag vill tacka alla mina sponsorer som trodde på mig och gav mig nycklar till att kunna cykla i princip hur långt som helst. Jag beklagar verkligen att det blev som det blev men hoppas att ni dragit nytta av det ändå! 

Airbourne out…

DreamBig!

 

m/__(”,)__m/

 

Det här inlägget postades i Acke, cykel och världen, 2013. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Eskilstuna, Sverige

  1. Cykelbroder Johan skriver:

    Jag är helt mållös. En tung empati sträcker sig mot din upplevelse och ditt beslut. Kan bara skaka på huvudet åt eländet, och låta meddela att med alla dina mil och erfarenheter så är du en sann hjälte. Och glöm inte bort att du är min största idol fortfarande.

    //Johan

  2. Marcus skriver:

    Riktigt tråkigt att höra det här!

    Det var vi som hejade på dig utanför Saint Louis i en taxi. Vi blev förvånade över att se en svensk cyklist i Senegal och blir helt lyriska. Förstår att du har tappat glädjen i cyklingen, men jag hoppas ändå att tiden läker såren och att du inte lägger cykeln på hyllan framöver.

    Även om jag inte känner dig personligen är det väldigt tråkigt att höra det här. Trots omständigheterna hoppas jag att du nu mår bra!

    //Marcus

  3. Margaretha Johansson skriver:

    Säkert ett svårt men klokt beslut.
    Hoppas dina “upplevelsesår” läker så småningom. Prylar är ju bara prylar
    Ha det gott

    Hälsningar från en frukostbalkong i Thailand

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>