Louga, Senegal

Dag 220, 15557 km

Klicka här för en karta över min pågående rutt jorden runt!

IMG_0959 (2)_800x591

Tjobbahejsan!

Ännu en dag ute på vägarna och en höjdpunkt har passerats med bravur vill jag påstå. Att cykla de 300 milen mellan Guelmim (porten till Västsahara) och Nouackchott (Mauretaniens huvudstad samt största staden ökenområdet) var på förhand en kittlande tanke, utrustningsmässigt hur allting skulle hålla och tåla vädrets element i sand/vind. Men även det mentala att trampa på i tomheten i hettan med flugor och kameler som kompisar….Det var tankarna innan det som stämde till viss del visade det sig men ännu mer därtill har jag nu lagt till min erfarenhetstankebubbla (ja, det är ett ord:P).

Mitt nya Mastercard som jag väntade på Tan-tan hade inte en lika hög växel som jag förhållandevis. På torsdagen hade det fortfarande inte kommit så då bestämde jag mig för att trampa vidare söderrut. Postkontoret hade stängt fredag-söndag så även om Youness (killen jag bodde hos som jag skrev om i förra inlägget) sällskap var härligt så var det dags för nya upptäckter. Jag hade en visumdeadline att hålla så vind i seglen ba! På allvar fick jag nytta av denna nästan konstanta medvind från norr; trots en sen start under fredagen trampade jag 15 mil:) Redan här kom tankarna på den magisa gränsen om att cykla 20 mil på en dag? Tokigt, men det var precis som jag gjorde inte bara EN utan de TVÅ nästkommande dagarna:) Även om det inte kändes som att det gick så fasligt snabbt så ljuger inte cykeldatorn med farter på mellan 25-30 m/h i medel. Under dessa dagar är jag väldigt glad över att jag cyklar under den torra kallperioden, då temperaturen under den motsatta säsongen letar sig upp emot 50 grader. I min värld så behöll det sig kring 20-25 dvs strax under hett om dagarna. Kvällarna och mornarna däremot var precis på gränsen att man kunde ha barbent/kortärmat. Men det var bara skönt!
Landskapet var mer klippigt än de stora sanddynerna som jag tänkt mig, även om de förekom på sina ställen. De här två dagarna bjöd inte på så mycket kameler heller, bara några enstaka vilsna rackare:) Till deras ära passade jag på att smaka av mjölken från deras släkte och den smakade…….BLÄ! “Locals” sa att det var bra för styrkan och visst kan jag tänka mig att den innehöll protein och sådant, men smakade surt. Tur att jag kissade ut den snabbt (hoppas jag:D)

Under dag tre eller fyra (minns inte riktigt, skyller på kamelmjölen) så svängde vägen lite mer söderrut vilket betydde sidvind och lite motvind om vartannat. Den flygande (Jakob) känslan jag hade innan var som “bortblåst”,haha, så på med kämparandan istället. Jag var så himla trött och att söka vindskydd var bara att glömma, jag försökte med detta under lunchen i någon slags stenmackapär men maten smakade väldigt knaprigt ändå. Min Wndfree (bågarna för öronen som skyddar mot vindljudet) hjälpte mig dock och även en liten missberäkning blev till min fördel. Vid tunga tillfällen så brukar jag sätta upp väldigt korta mål som känns belönande och som då driver mig framåt. Under denna dag hade jag 2 huvudmål som var att vid varje 5 km så fick jag dricka vatten samt att vid nästa shop vila och köpa något sött. Det var avståndet till denna affär som min missberäkning handlade om. Vips så var den där när jag trodde den skulle vara 2 mil längre fram. Det fick mig verkligen moralen att stiga avsevärt! Inte gjorde det saken sämre att sedan svängde vägen tillbaka och vinden var med mig igen! Gladare skäggubbe får man då leta efter vid det tillfället:)

IMG_1006 (2)_800x600

I min guide till Västsahara(som finns i förra inlägget) kan man läsa om en kille vid namn Marfoud som var en cykelvärd och enda invånare i delen Bir Anzarane. Då jag råkade befinna mig i området vid kvällen denna dag så frågade jag vid en närliggande militärkontroll om de kände till denna kuf. De gjorde de mycket väl och jag fick ordern om att fortsätta trampa så kommer de ifatt mig om en stund. Wow, min stigande moral blev till ett uppskjut! 15 minuter senare puffade de upp bakom mig och behöll sig där i ca 30 minuter (det var lite stressande men rätt kul) sedan fick jag anvisningen om att han bodde vid en radiomast som syntes längre fram. Här fanns ingen Marfoud, men dock en Mohammed och en Mostafa:) Denna kväll blev verkligen ett minne för livet, Mostafa visade först var jag kunde tälta bredvid masten och det var perfekt med tanke på att den var inmurad dvs vindskyddad. Men sedan ändrade han sig och jag skulle få sova bredvid Mohammed hans stenhydda. Sedan ändrade han sig igen så jag fick sova ensam där:) I en säng! Nåväl, säng i Afrikamått mätt dvs en träpall med en matta över, men ändå:)
Mohammed och Mostafa bodde här och vaktade denna mast. De “bjäbbade” med varann likt två tecknade figurer och jag har aldrig skrattat så mycket, tror jag, med någon där vi inte kan samma språk. Man förstod lite att de inte hade sällskap så ofta…Vi åt omelett, grönsaker och bröd som sköljdes ner med sött mint-te. Kvällen blev sen och jag somnade väldigt gott sen i den tysta hyddan, utan något vindtjut utanför.

Denna natt, som nästan alla här i Västsahara, var väldigt stjärnklar och var helt klart en positiv sak med att vakna kissnödig. En magisk känsla infann sig när man stod där och kikade runtomkring sig! Även kvällarna när solen håller på att gå ner bjöd på en färgkavalkad som bidrar till det goda välbefinnandet hos den skäggige cyklisten. Så få frukost med te, mjölk och bröd tillsammans med mina “tecknade kufar” och jag trampade vidare.
Min guide var väldigt nyttig för påfyllning av vatten och mat. Vattnet fick jag ifrån tunnor, kranar, flaskor ifrån militären samt vid ett nödtillfälle en flaska jag hittade vid vägen. Denna kontrollerade jag med mitt Xinix Aquacare vattendesinfektion som går till så att vattnet blir gult om det går att dricka (passande färg…) och det gick alldeles utmärkt. Maten var såklart lite dyrare mot Marocko men fortfarande väldigt billigt, en rätt på restaurand till exempel kostade till exempel ca 20 kr. Mitt internet på telefonen fungerade sådär, tokigt när jag skulle kontakta min familj under juldagen. Då strejkade den totalt men fick i allafall en liten pratstund under julafton:) Det var kul och gav mig energi!
Denna julafton då som jag firade med att bryta en eker och upptäcka att min pakethållare är trasig kring fästet vid nedre delen nära hjulet. Ekereländet hade även min franske cykelvän utstått och jag har lyckats 3 ggr under denna period. Ingen fara på taket då jag hade en hel drös med reserver att tillgå. Pakethållarens trasighet var också placerad att jag kunde fixera den med hjälp av dubbla brickor så det inte gör någonting. Tur i oturen kan man säga:) Det, tillsammans med lite finjustering av bromsarna, var de enda trubbel jag råkade ut för utrustningsmässigt här. Sedan tidigare har min ena solcellsladdare (Brunton Ember) gett upp men den ska jag ersätta med en billig Kina/Ebay variant väl hemma i Sverige. Jag har inte haft någon punktering alls och mina däck ser fortfarande fräscha ut.

Det var den nördiga prylbiten det, nu tillbaka till verkligheten:) Västsahara byttes ut mot Mauretanien med ett spännande område däremellan, No mans Land. Det är en sträcka på 5 km som inte ägs av någon, där tydligen skumma affärer pågår samt är omringat av minor sedan Dackefejdens tid, typ. Så kort och gott, håll dig på vägen tills du nått andra sidan,.,.,.väg och väg.,,.,.det var som att cykla på ett berg med sand på omringat av bilvrak och en hel del tv-apparater (!). Jag kom i allafall fram till andra sidan, fick överraskande komma in i landet efter lite växling av minimalt med valuta. Kursen sög på ren tonårssvenska:) Här så jobbar man med Monopolpengar då 100 Mauri-pengar är 2 kr, så det blir x antal tusen man har med sig, lättare var det i Marocko där 100 marockanska dirham motsvarar 80 kr. 3 dagar kvar till målet Nouakchott, därefter fasas öknen ut. Då jag möttes av skyltar som varnar för minor så behöll jag mig på vägen likt ett mosat “roadkill” fast rörligt. Vinden var inte med mg till en början samt det blev avsevärt mycket varmare. Detta kände jag av första kvällen då min näsa och till och med mina armar var stekta. Jag hade inte kännt av det pga vinden men på med solsmörj var receptet efter det. Under dessa tre dagar så fick jag sova med militären som tajmades in perfekt mot kvällningen. Militären i Mauretanien var mycket mer omhändertagande än tidigare, inte för att de på något sätt var otrevliga innan. De välkomnade mig och visade var jag kunde få tag i vatten, frågade gång på gång om jag hade det bra och bjöd på mat:) Så den delen av befolkningen var till det bättre så att säga, dock var övriga befolkningen mycket mer stängda om man jämför med Marocko. Jag som dum turist och inte kan franska/arabiska var inte så kul att prata med om det inte gällde att sälja någonting. Teckenspråket fungerade inte alls och inte ens min google translate på telefonen gick hem. En tysk turist jag stötte på höll med mig om att Mauretanien är ett land man bara far förbi. Han hade bilat ner till sitt semesterhus i Dakar sedan många år. Så var det med det:) Men jag öste på och kom fram till Nouackchott med näsan i behåll där jag mötte upp Mohammed, en militär vid gränskontrollen innan. Han bjöd hem mig till sitt hus dit jag ankom alldeles utmattad efter att ha kämpat inne staden med vägar täckt av djup sand, inte Awesome alls.
Staden är den största i öknen och väldigt överbefolkad. Bilar, åsnor och mopeder trängs på gatorna med försäljare och alla invånare. Det är hett, dammigt och högljutt. Till en viss del är denna form av kaos charmig på sitt sätt men njae, jag diggade inte Nouakchott. Jag plockade upp mitt visum till Senegal och for sedan vidare efter lite internetfix och don.

När jag nådde Diawling National Park strax före floden som bildar gränsen mellan Mauretanien och Senegal, då visste jag att öknen var korsad och nya miljöer väntar:) När jag nu sitter här efter ett par dagar i Senegal så är det grönare och fler byar som passerats vid min sida. Men mer om den biten och min framfart mot Gambia blir nästa historia det:)

Så sammanfattat av ökendelen är jag väldigt glad att jag valde att ta med den på min rutt jorden runt! Även om folket i Mauretanien var stängda så har jag kännt mig säker hela tiden och det är kul. Marocko/Västsahara skulle jag ändå föredra i 10 fall av 10. De trevligaste människorna, förutom “tecknade kufarna” var alla lastbilschaffisar som tutat, tjoar och kommer fram vid raster för att småprata. Vid 2 tillfällen så frågade de till och med om jag ville slänga upp cykeln och åka med en bit. Det var jag ju såklart inte intresserad av utan försökte förklara att han gärna kunde köra bredvid mig som ett vindskydd, lite på skämt så:) Han förstod inte alls vad jag menade:) Får hoppas på mera sådana kul sällskap nu framöver i Senegal, hittils gillar jag det skarpt! Hoppas ni där hemma också får ett härligt 2014 som jag kommer ha! Redan nu har Linda bokat en resa till Florida och som nämnt innan så kommer jag dyka upp i Sverige ett par ggr:) Kör ba!

DreamBig!

m/__(”,)__m/

Tyckte du om vad du läste?
Mitt cykeläventyr jorden runt gör jag för att samla in pengar till drabbade/anhöriga av cancer (Cancerfonden) samt för att motarbeta hajfensindustrin (Seashepherd). En gåva genom en donation är värd mycket, ingen gåva är för liten<3




Gör detta till en kul grej, donera 200 kr och du får ett personligt Riktigt vykort av mig:)Klicka här

Det här inlägget postades i Acke, cykel och världen, 2013. Bokmärk permalänken.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>